Antti Salonen

“Hur kan vårt underhåll kosta så mycket, våra maskiner går ju nästan aldrig sönder?” Frågan påstås ha ställts av en hög chef på ett större svenskt företag. Om det är sant vet jag inte, men det skulle det mycket väl kunna vara. Som nybliven teknologie doktor blev jag tillfrågad av ett företag att coacha dem inför förhandlingar om ett nytt kontrakt med deras underhållsleverantör. De presenterade det förslag som låg på bordet där de skulle betala X miljoner kronor per år. Så jag frågade dem vad de ville ha för pengarna. Då blev det först tyst i rummet. De tittade på varandra och började sedan ange “Vi vill ha en reparatör per skift och en på dagtid osv…” Hmm, sa jag, är inte det ganska mycket pengar för ett antal medarbetare? Jo, det medgav de så klart. Jag fick resonera med dem ett tag innan de insåg att det de ville betala för var tillförlitlig produktionsutrustning. Det spelar väl egentligen ingen roll hur leverantören bär sig åt, bara de säkerställer tillförlitlig produktionsutrustning till ett rimligt pris?

Ok, men då kommer nästa fråga, vad är ett rimligt pris? Ja, det beror väl på vad bristande tillförlitlighet kostar? Visst, men har man i industrin någon idé om denna kostnad? Jag frågade en underhållschef vid ett större fordonstillverkande företag detta för ett par veckor sedan. “Nej, vi vet inte vad våran bristande tillförlitlighet kostar” blev svaret. Jaså, sa jag, “men hur vet ni att er underhållsverksamhet är lönsam då?” “Det vet vi faktiskt inte” blev hans uppriktiga svar. Han menade att det är för komplext att beräkna kostnaderna för bristande tillförlitlighet och jag håller delvis med honom. Men samtidigt tänker jag att så länge underhållsverksamheten inte har tydliga ekonomiska mätetal kommer det alltid vara den verksamheten som får stryka på foten när produktionen pressas. Jag ser flera exempel på företag som haft otroligt positiv utveckling av underhållsverksamheten och uppnått hög tillförlitlighet i produktionen, men över tid lyckas de inte uppräthålla den höga nivån. Ibland beror det på byte av chefer, men ganska ofta sker det i samband med produktionstoppar då man sakta men säkert minskar på de olika förebyggande åtgärderna. Om underhållsorganisationen då inte kan visa de ekonomiska konsekvenserna av sådana beslut kommer de genomföras och tyvärr oftast permanentas.

För många år sedan skrev jag, tillsammans med min handledare Mats Deleryd en artikel om hur Cost of Poor Maintenance skulle kunna vara en modell för att påvisa lönsamheten i en effektiv underhållsverksamhet. Problemen ligger i att beräkna kostnaderna för bristande tillförlitlighet. En studie vi gjorde 2015 visade att endast 18% av de tillfrågade företagen hade en strukturerad modell för att mäta stilleståndskostnader i produktionen. De tillfrågade företagen upplevde de teoretiska modellerna för detta alldeles för komplexa för praktiskt bruk. I dag tror jag IT-infrastrukturen finns för att göra nödvändig datainsamling till en sådan modell, men då jag är en stor vän av enkelhet tänker jag att man lika gärna kan arbeta med schablonkostnader. Om man i organisationen kommer överens om en rimlig kostnad för oplanerade respektive planerade produktionsbortfall har man en bas att utgå från för att enklare kunna se om underhållsverksamheten faktiskt är lönsam.

Krönikan publicerad: 27 september 2024. Skriven av Antti Salonen till smartunderhåll.se